Berövade underliv och själar - om förlossningsvård och svårläkta sår av Felicia Ferreira

 
Hur viktig kan en bok vara? Hur många tystade röster behöver egentligen höras? Kan inte svaras på, för man blir bara irriterad och arg på hur många som lider i det tysta efter sina traumatiska förlossningar. Som bär sina öppna sår - fysiska som psykiska - utan att få stöd och än värre utan att bli förstådda. Eller lyssnade på. Jag har själv upplevt det och då har jag haft tur och inte blivit allvarligt skadad under mina förlossningar. Men skadad har jag blivit, mer än jag först förstått. 

Vid förlossning nummer två berättade sjukvården för mig att man vid förlossning nummer ett undanhållit skador för mig. För att jag var ung. För att jag inte hade något att jämföra med. En god sak som kommer med alla hundratusentals förlossningsskadade kvinnor och deras upplevelser är att staten tvingas lyssna på dem. Vi har en undermålig eftervård. Det finns en mental inställning om att kvinnor är till för att lida vid barnafödande; före, under, efter. Sjukvården mörkar och ljuger och slarvar med att reparera skador. Det är nu på väg att förändras. Tipsar om hashtaggen #alltserfintut på instagram. Just den meningen har alla som fött barn hört. Allt ser fint ut. Oavsett hur det egentligen ser ut.