Det oersättliga hantverket
Som en icke talangfull tecknare beundrar jag verkligen folk som kan utföra ett riktigt hantverk. Kreativa människor finns det gott om - det är jag också - men det är svårare att hitta de som är både kreativa och riktigt duktiga på det de gör. Folk som kan leka med perspektiv och vinklar.
Alltså jag kan för mitt liv inte förstå hur man kan teckna såhär med bara kol och blyerts och lite papper liksom. En annan kanske skulle prestera ett någorlunda porträtt efter tusentals suddningar. Och då skulle man ändå inte kunna kalla det för "bra tecknat". Men som bilden ovan? Jesus.
Det spelar ingen roll om det handlar om teckning, om musik, om att tillverka något med händerna eller att ha en riktigt fin känsla för något. Det är så beundransvärt att folk kan vara så sjukt duktiga.
Det spelar ingen roll om det handlar om teckning, om musik, om att tillverka något med händerna eller att ha en riktigt fin känsla för något. Det är så beundransvärt att folk kan vara så sjukt duktiga.
Musiktalanger finns det också runtom i världen. De flesta kan lära sig att sjunga eller spela ett instrument bra, men mycket få är så talangfulla att de äger musiken redan innan den utövas. När jag hade det lite motigt med mitt fiolspelande ett tag så läste jag ett citat som löd "Wherever you go, whatever you do, always an asian better than you...." och det är slående sant. Det är ingen slump att Japan och Kina tillsammans med Ryssland är världsledande i att få fram supertalanger inom kreativa sysslor och idrott. Varför?
För det första drillar de sina barn hårt. Det är många, många timmars träning per dag. De börjar tidigt - vilket är helt avgörande för att bli bäst. De menar att om man inte börjat i tid kan man lika gärna strunta i alltihop för då är det för sent. Riktigt så drastiska är vi traditionellt sett inte i västerländsk kultur, men vi har tagit viss inspiration. Inom stråkinstrumenten har Suzukimetoden blivit alltmer populär. Den går i korthet ut på att börja tidigt, spela på instrument anpassade efter sin egen kroppsstorlek så man får bra förutsättningar plus att ha en mycket aktiv lärare och träna ofta i korta pass. Kina, Japan och Ryssland har också en grundläggande värdering kring att smärta, sorg och klagande på det man utövar är något man inte behöver ta hänsyn till. Det är bara att köra vidare ändå.
För det första drillar de sina barn hårt. Det är många, många timmars träning per dag. De börjar tidigt - vilket är helt avgörande för att bli bäst. De menar att om man inte börjat i tid kan man lika gärna strunta i alltihop för då är det för sent. Riktigt så drastiska är vi traditionellt sett inte i västerländsk kultur, men vi har tagit viss inspiration. Inom stråkinstrumenten har Suzukimetoden blivit alltmer populär. Den går i korthet ut på att börja tidigt, spela på instrument anpassade efter sin egen kroppsstorlek så man får bra förutsättningar plus att ha en mycket aktiv lärare och träna ofta i korta pass. Kina, Japan och Ryssland har också en grundläggande värdering kring att smärta, sorg och klagande på det man utövar är något man inte behöver ta hänsyn till. Det är bara att köra vidare ändå.
Jag fick se den här filmen från en mattelektion under min lärarutbildning. Jag var helt förstummad. I det här fallet handlar det förvisso inte om enskilda talanger utan om ett arbetssätt där mycket övning gett färdigheter som svenska skolan bara drömmer om. Alla elever är mer eller mindre högpresterande och har mycket god ordning. Det ska till detta också tilläggas att i kinesisk barnomsorg och skola är aga en vardag - viktigt att höja ett varningens finger om detta.
Japans traditionellt välfungerande samhälle har sin grund i en enormt jämlikhetstänk. Skolelever städar själva skolorna - därför vill man inte heller grisa ner dem. En lågt stående arbetare hälsas på lika väl som en stjärnadvokat. Man lär ut att allt är möjligt bara man vill det, men att allting kräver hårt arbete. Arbetsmoralen är vansinnig och folk får sparken om de kommer fem minuter för sent till ett möte oavsett anledning. Detta skapar förstås stress och psykisk ohälsa, men också mycket framstående karaktär hos landets befolkning. Och ur den goda karaktären kommer mödosamt hantverk.
Allt är inte talang som är hantverk. Dansen ovan till exempel är inte utförd av en person som har speciella förutsättningar som extra ryggkotor, tre ben eller sjuklig vighet. Han har bara tränat så galet mycket och det är fantastiskt.
Tobbe Larsson sa en gång "Våga bli imponerad. Det gör inte ont." Och det gör det verkligen inte. Nej, allt hantverk är verkligen coolt oavsett om man personligen gillar slutprodukten eller inte. Det är ambitionen och flitet som är beundransvärt.
Japans traditionellt välfungerande samhälle har sin grund i en enormt jämlikhetstänk. Skolelever städar själva skolorna - därför vill man inte heller grisa ner dem. En lågt stående arbetare hälsas på lika väl som en stjärnadvokat. Man lär ut att allt är möjligt bara man vill det, men att allting kräver hårt arbete. Arbetsmoralen är vansinnig och folk får sparken om de kommer fem minuter för sent till ett möte oavsett anledning. Detta skapar förstås stress och psykisk ohälsa, men också mycket framstående karaktär hos landets befolkning. Och ur den goda karaktären kommer mödosamt hantverk.
Allt är inte talang som är hantverk. Dansen ovan till exempel är inte utförd av en person som har speciella förutsättningar som extra ryggkotor, tre ben eller sjuklig vighet. Han har bara tränat så galet mycket och det är fantastiskt.
Tobbe Larsson sa en gång "Våga bli imponerad. Det gör inte ont." Och det gör det verkligen inte. Nej, allt hantverk är verkligen coolt oavsett om man personligen gillar slutprodukten eller inte. Det är ambitionen och flitet som är beundransvärt.