Om att utmana sina barn... Och lite Vygotskij.

En sak som är viktigt för mig i mitt föräldraskap är att mina barn behandlas lika respektfullt som jag hade behandlat en vuxen. Det betyder inte att de alltid gillar att jag trots allt bestämmer i slutändan. Det betyder heller inte att de får, ska eller väljer att göra samma saker som vuxenvärlden pysslar med. Däremot finns det i samhället en väldigt tydlig linje mellan barn- och vuxenvärlden. En linje som är till för att markera de vuxnas högre ställning, en linje som visar barnen inom vilka ramar de får husera. 

Å ena sidan
Aktiviteter anpassade för barn
Böcker skrivna för barn
Föremål som bara barn ska hålla på med, leksaker av dålig kvalitet till exempel
Språk som förenklats
Fakta som inte riktigt stämmer men det är inte så noga när det är ändå för barn

Å andra sidan
Aktiviteter anpassade för vuxna
Böcker skrivna för vuxna
Föremål som bara vuxna ska hålla på med, bättre gjorda och dyrare
Språk som förfinats och högtravande tal
Fakta som avkrävs vetenskaplig forskning och bevis

Det är en obalans som inte behöver vara där. Det finns saker barn inte ska hantera. Vuxnas problem och ryska Fabergéägg med tusen briljanter till exempel. Men många saker tar vi ifrån barnen för att vi bestämt oss för att de inte klarar det, i alla fall inte än. 

Den ryske pedagogen Lev Vygotskijs teori om hur barn lär sig och varför dominerade hela 1900-talets alla miljöer och utbildningar för barn. Han pratade om den proximala utvecklingszonen. Det innebär kortfattat att det finns en inlärningszon med en färdighet som barnet nästan lärt sig. Det behövs bara lite, lite hjälp (från en vuxen, underförstått) för att barnet ska bemästra färdigheten. Om färdigheten ligger utanför den proximala utvecklingszonen kan barnet inte nå den. Då är barnet inte moget för att lära sig färdigheten. Därför menar Vygotskij att en god pedagog alltid ska ha koll på hur stor barnets proximala utvecklingszon är för att kunna utmana barnet precis där det behövs. 

Hans tankar är inte dåliga på något sätt. Däremot menar kritikerna att det inte finns någon "zon" utan att barnet ska erbjudas allt möjligt och så får barnet utvecklas helt ohämmat utan att någon är där och ser till att barnet håller sig inom zonen. Jag skulle tro att jag ansluter mig till den skaran....

Om man har en treåring som vill spela gitarr finns således ingen anledning att erbjuda honom leksaksaffärens halvkassa, felstämda importerade skräpgitarr när man kan kosta på sig en storleksanpassad barngitarr istället som faktiskt ljuder som den ska. Många skolor och förskolor har bestämt att gitarr är ett för svårt instrument för barn (och vill inte erkänna att personalen kan inte stämma instrumenten) så man erbjuder handcymbaler istället till alla barn. Låter man barnen enbart få prova på handcymbaler så kommer de naturligtvis inte lära sig spela gitarr även om de så önskar. Och så har cirkeln slutits och vi får tydligen rätt i att "barn kan inte spela gitarr". 

Istället för kritor på lågpris som inte ger någon färg, låt barnet vara i en riktig ateljé och måla om barnet vill det. Även om det är krångligt. Även om det blir kladdigt. Låt barnet prova att laga något mer avancerat än pasta och köttbullar. Även om det finns risk att bränna sig. Även om det tar längre tid än för dig. 

Varför ska barn per automatik ha lite sämre grejer/aktiviteter/förståelse/uppmärksamhet än vuxna?
Vem är jag som vuxen att säga till ett barn "du klarar inte av detta, för du är barn"?
Det är så otroligt mycket här i världen som sägs vara för svårt för barn - men de vet inte om det. Det är det som är så fantastiskt och som ger barn alla möjligheter att uträtta stordåd i framtiden. Tänk så långt vi kan komma om vi inte vet att vi inte kan. 

Tänk över det.