Peepings Enterprise

 
Jag har hälsat på min gamle vän. Den sista ridskoleponnyn som ännu är kvar på jorden. Han är så fin och bra. Så totalt okränkbar. Han gör som han vill och det går inte att ta vildponnyn ur honom när han en gång blivit infångad och tämjd. Det är vackert men sorgligt. Men precis som vi människor hamras in i en mall vänjer vi oss, både hästar och människor. 

Jag har så många minnen med den här herren. Alla timmar man ägnat i svett och tårar för att försöka fånga in hästskrället i hagen. Alla gånger man som i sömnen lagt en Hectorsadel på hans rygg och känt det ljusa lädret glida mellan fingrarna. Hur man sprungit runt på ridbanan med en hand i hans tygel och med den andra parerat balansen eftersom han på något sätt alltid har en tendens att luta sig inåt på en i kurvorna. Hur allt ifrån mycket små barn till vuxna känt hans rörelser under sig medan vi går på tur ute längs vägarna. Hur man fått förklara att han inte har ett inbränt P på rumpan för att han heter Prise, utan för att han kommer från stuteriet Peepings. Hur han backat ner halva bakdelen i diken. Hur otroligt vacker han är i sin långa man flätad i fisknätsmönster. Alla gånger han rotat runt i stallet och tagit för sig av det han hittar under sina rymningar. Hur svårt han lidit av de svenska bromsarna och flugorna som inte var ett problem i földomen på de engelska hedarna. Alla gånger man vilat sina ögon i hans och han blinkat tillbaka med ett brunt ponnyöga och den glansiga hinnan som en spegel. Klokare än livet.