Ömma tår....

När jag gick i nian skulle vi redovisa något via en teater. Vi lär ha jobbat med genrer/sagor för vi skulle göra en nyversion av Rödluvan och vargen. Som de omogna femtonåringar vi var skämtade vi tröttsamt barnsligt om sprit, soc och våld. Läraren vi hade då var en respektabel och omtyckt kvinna som hade god ordning på oss. Hon skrattade med i varje skämt och fridens liljor härskade. Sedan hände något. Vi hade i vårt manus ett avsnitt där två gamla alkoholiserade damer kom till mormors stuga. Det var kul, tyckte läraren. Vi hade även i manuset att damerna var senila. Då blev hon skitförbannad, så arg som vi aldrig sett henne förr och röt att vi skulle visa lite vett. Ty man skämtar inte om sånt! 

Övrig misär gick bra. Absolut inte demens. Uppenbarligen en öm tå.