Att rätta det som inte kan rättas
En företeelse som gör mig lite bedrövad:
En vuxen frågar ett barn en öppen fråga, till exempel "vilken är din favoritfärg?"
Barnet svarar "röd".
Den vuxne rättar barnet och kontrar med en motfråga "Nää, är inte blått finast?"
a) Barnet står på sig och säger "nej, röd"
b) Barnet vill osäkert behaga och prövar med svaret "ja... jo... kanske"
Det barnet lär sig av situationen är följande:
Min åsikt har ingen betydelse, det finns ett rätt svar på frågan och jag svarade fel.
Det den vuxne tycker har tolkningsföreträde.
Det tar tid och energi att bli rättad, därför bäst att bara ta reda på vad jag ska svara nästa gång och köra med det i fortsättningen.
Det lönar sig inte att stå upp för sig själv.
Man måste respektera ett barns personliga preferenser. Ställ inte frågor för att sedan kränka barnet genom att rätta det som inte kan rättas. En favoritfärg kan inte vara fel. Sluta kontra barnet. Det enda det skapar är barn som lär sig fokusera på att adoptera andras åsikter och slutar lyssna inåt. Hade ungen tyckt att blå var den finaste färgen hade hen ju såklart sagt det. Barn kan också konststycket att motivera sina åsikter, något vuxna inte alltid klarar.
Vi måste som individer få behålla vår inre röst. Det är den som leder oss rätt i livet, och det börjar med en så simpel sak som att få sin favoritfärg respekterad.
En vuxen frågar ett barn en öppen fråga, till exempel "vilken är din favoritfärg?"
Barnet svarar "röd".
Den vuxne rättar barnet och kontrar med en motfråga "Nää, är inte blått finast?"
a) Barnet står på sig och säger "nej, röd"
b) Barnet vill osäkert behaga och prövar med svaret "ja... jo... kanske"
Det barnet lär sig av situationen är följande:
Min åsikt har ingen betydelse, det finns ett rätt svar på frågan och jag svarade fel.
Det den vuxne tycker har tolkningsföreträde.
Det tar tid och energi att bli rättad, därför bäst att bara ta reda på vad jag ska svara nästa gång och köra med det i fortsättningen.
Det lönar sig inte att stå upp för sig själv.
Man måste respektera ett barns personliga preferenser. Ställ inte frågor för att sedan kränka barnet genom att rätta det som inte kan rättas. En favoritfärg kan inte vara fel. Sluta kontra barnet. Det enda det skapar är barn som lär sig fokusera på att adoptera andras åsikter och slutar lyssna inåt. Hade ungen tyckt att blå var den finaste färgen hade hen ju såklart sagt det. Barn kan också konststycket att motivera sina åsikter, något vuxna inte alltid klarar.
Vi måste som individer få behålla vår inre röst. Det är den som leder oss rätt i livet, och det börjar med en så simpel sak som att få sin favoritfärg respekterad.
