Utbildning: del 2
När du hör ordet utbildning, vad tänker du på?
Hänga över kursböcker och skriva tentor?
Yrkesutbildningar?
Att lära sig av någon annan i praktiken?
Högskolepoäng på pappret?
Ett examensbevis?
En legitimation eller certifikat som krävs för ett speciellt yrke?
Något du blir trött av att tänka på?
Annat?
Vi har alla olika bild av vad som menas med utbildning. Allt vi gör i våra liv, från att säga våra första ord, ta våra första steg till att föreläsa om vårt avancerade specialämne och allt vi gör däremellan är utbildning. Vi kan inte inte lära oss. Vi kan inte bestämma att inte ta intryck av saker vi ser, hör och upplever. Det är människans bästa chans i världen men också hennes mest plågsamma följeslagare. Det är jobbigt att hela tiden behöva bearbeta ny information och lära för att sedan lära om. Det är det som kallas livet, det om formar oss till de vi är.
Vi behöver inte definiera ordet utbildning eftersom utbildning de facto är allt vi tar till oss medvetet eller omedvetet. Det är viktigt att komma ihåg att oavsett om utbildning är något vi har en positiv, negativ eller blandad bild av utövar vi den varje dag. Varje dag lär oss någonting oavsett om det är angenämt eller obekvämt.
Varför är utbildning viktigt då? Måste man plugga på högskola? Om man är mer praktiskt lagd, är det verkligen motiverat med massa onödigt tragglande av teori? Nja. Vi tar det från början.
Vi vet att utbildning vidgar världen. Vi vet att den som värjer sig mot utbildning inte utvecklas i lika stor utsträckning som den som är nyfiken på sin omgivning. Eller är irriterad på den, eller fascinerad av den. Huvudsaken är att man har ett känslomässigt engagemang i det som omger en ty det är nyckeln till att vilja förstå ett fenomen. Och när man vill förstå något blir man kunskapstörstig. Kunskapstörst föder i sin tur nya krafter att engagera sig i ett fenomenet. Utan motivation stannar vi av, det måste alltid ha en poäng det vi söker efter annars lessnar vi och blir mer eller mindre inskränkta.
Det som händer när man inte vill utbilda sig överhuvudtaget är att man låser världen runtomkring sig. Man utmanar inte egna och andras tankar. Det kan finnas olika tankar kring varför man gör det.
Den som utbildar sig, utmanar sig själv och diskuterar med andra....
Tvingas utveckla sina resonemang. Du kommer behöva motivera dina svar och argumentera för din sak och plötsligt märker du att åsikter som tidigare varit helt tillräckligt inte är giltiga skäl längre. Det kan göra dig förvirrad och förnärmad. Kanske lite arg också. När du vet och kan mer om ett fenomen tvingas du diskutera det sakligt och det är riktigt svårt, mycket svårare än de flesta tror. Vi är nämligen oftast vana vid att kunna stärka det vi säger med personliga tankar och känslotryck och plötsligt har det inte längre lika stor betydelse. Det gör dig till en vass debattör.
Lär sig samarbeta. Oavsett om man är en ensamvarg eller social varelse kommer utbildning få en att inse att hur mycket man än gillar eller avskyr det är man aldrig starkare än gruppens kompetens. Du tvingas därför även ta tillvara andras goda egenskaper och kompensera för deras dåliga egenkaper. Det föder samarbete.
Yrkesutbildningar?
Att lära sig av någon annan i praktiken?
Högskolepoäng på pappret?
Ett examensbevis?
En legitimation eller certifikat som krävs för ett speciellt yrke?
Något du blir trött av att tänka på?
Annat?
Vi har alla olika bild av vad som menas med utbildning. Allt vi gör i våra liv, från att säga våra första ord, ta våra första steg till att föreläsa om vårt avancerade specialämne och allt vi gör däremellan är utbildning. Vi kan inte inte lära oss. Vi kan inte bestämma att inte ta intryck av saker vi ser, hör och upplever. Det är människans bästa chans i världen men också hennes mest plågsamma följeslagare. Det är jobbigt att hela tiden behöva bearbeta ny information och lära för att sedan lära om. Det är det som kallas livet, det om formar oss till de vi är.
Vi behöver inte definiera ordet utbildning eftersom utbildning de facto är allt vi tar till oss medvetet eller omedvetet. Det är viktigt att komma ihåg att oavsett om utbildning är något vi har en positiv, negativ eller blandad bild av utövar vi den varje dag. Varje dag lär oss någonting oavsett om det är angenämt eller obekvämt.
Varför är utbildning viktigt då? Måste man plugga på högskola? Om man är mer praktiskt lagd, är det verkligen motiverat med massa onödigt tragglande av teori? Nja. Vi tar det från början.
Vi vet att utbildning vidgar världen. Vi vet att den som värjer sig mot utbildning inte utvecklas i lika stor utsträckning som den som är nyfiken på sin omgivning. Eller är irriterad på den, eller fascinerad av den. Huvudsaken är att man har ett känslomässigt engagemang i det som omger en ty det är nyckeln till att vilja förstå ett fenomen. Och när man vill förstå något blir man kunskapstörstig. Kunskapstörst föder i sin tur nya krafter att engagera sig i ett fenomenet. Utan motivation stannar vi av, det måste alltid ha en poäng det vi söker efter annars lessnar vi och blir mer eller mindre inskränkta.
Det som händer när man inte vill utbilda sig överhuvudtaget är att man låser världen runtomkring sig. Man utmanar inte egna och andras tankar. Det kan finnas olika tankar kring varför man gör det.
Den som utbildar sig, utmanar sig själv och diskuterar med andra....
Tvingas utveckla sina resonemang. Du kommer behöva motivera dina svar och argumentera för din sak och plötsligt märker du att åsikter som tidigare varit helt tillräckligt inte är giltiga skäl längre. Det kan göra dig förvirrad och förnärmad. Kanske lite arg också. När du vet och kan mer om ett fenomen tvingas du diskutera det sakligt och det är riktigt svårt, mycket svårare än de flesta tror. Vi är nämligen oftast vana vid att kunna stärka det vi säger med personliga tankar och känslotryck och plötsligt har det inte längre lika stor betydelse. Det gör dig till en vass debattör.
Lär sig samarbeta. Oavsett om man är en ensamvarg eller social varelse kommer utbildning få en att inse att hur mycket man än gillar eller avskyr det är man aldrig starkare än gruppens kompetens. Du tvingas därför även ta tillvara andras goda egenskaper och kompensera för deras dåliga egenkaper. Det föder samarbete.
Kan förklara. En utbildad person har slutat nöja sig med svar som "för att det är så" eller "för jag får tycka det om jag vill!" Det duger inte som argument. Det måste finnas ett varför i allt och ett svar på detta varför. En outbildad person kommer inte kunna ge det utan en viss irritation på grund av osäkerhet, en utbildad person kommer ha svårt att ge det utan att förklara det djupare sammanhanget.
Är kritisk. Kristisk mot källor, påståenden och forskning. Skillnaden mellan en utbildad och en outbildad person visar sig tydligt när man ska analysera forskning. En utbildad person kommer att kritisera forskningens slutsatser genom att se att forskningsförfarandet är utfört med vissa luckor. En outbildad person kommer att kritisera forskningens resultat - för man inte förstår hur forskningen bedrivits eftersom man saknar kunskapen om helheter, återigen.
Den som inte utbildar sig, utmanar sig själv och diskuterar med andra....
Har svårt att se helheter. Man tränar inte upp in förmåga till logiska följder utan ser saker kortsiktigt. Man har svårt att omge sig med utbildade tänkare för man förstår inte varför de krånglar till allt. Man är här och nu. Inte i historien eller framåt.
Missar en större gemenskap. Det blir av förklarliga skäl svårt att diskutera omvärlden när ena parten vet bakgrunden till olika händelser i världen och den andra inte gör det. De kommer att ha alltför olika syn på saker i onödan - för den ena har felaktig eller bristfällig information. Därmed blir diskussionen låst och den som är minst utbildad kommer att känna sig utanför eller tvärtom, den som är mest utbildad kommer att känna sig nonchalant och som en översittare.
Väljer en snäv syn på omvärlden. Den outbildade har lärt sig att ta enklaste förklaringen i alla lägen, eller låta någon annan råda. Det utesluter denna från sann personlig utveckling.
Är kritisk. Kristisk mot källor, påståenden och forskning. Skillnaden mellan en utbildad och en outbildad person visar sig tydligt när man ska analysera forskning. En utbildad person kommer att kritisera forskningens slutsatser genom att se att forskningsförfarandet är utfört med vissa luckor. En outbildad person kommer att kritisera forskningens resultat - för man inte förstår hur forskningen bedrivits eftersom man saknar kunskapen om helheter, återigen.
Den som inte utbildar sig, utmanar sig själv och diskuterar med andra....
Har svårt att se helheter. Man tränar inte upp in förmåga till logiska följder utan ser saker kortsiktigt. Man har svårt att omge sig med utbildade tänkare för man förstår inte varför de krånglar till allt. Man är här och nu. Inte i historien eller framåt.
Missar en större gemenskap. Det blir av förklarliga skäl svårt att diskutera omvärlden när ena parten vet bakgrunden till olika händelser i världen och den andra inte gör det. De kommer att ha alltför olika syn på saker i onödan - för den ena har felaktig eller bristfällig information. Därmed blir diskussionen låst och den som är minst utbildad kommer att känna sig utanför eller tvärtom, den som är mest utbildad kommer att känna sig nonchalant och som en översittare.
Väljer en snäv syn på omvärlden. Den outbildade har lärt sig att ta enklaste förklaringen i alla lägen, eller låta någon annan råda. Det utesluter denna från sann personlig utveckling.
Väljer källor efter person. En person som saknar grundläggande utbildning om helheter kommer ha svårt att tolka komplex information. Därför kommer han att välja de enklaste källorna, de som känns begripliga. Är de felaktiga nöjer han sig ändå eller så ser han inte att de är felaktiga på grund av begränsad kunskap.
Avslutningsvis vill jag förklara vikten av medveten utbildning i en liten text; när jag började mina högskolestudier till lärare blev vi indelade i smågrupper där vi skulle arbeta med att motivera vissa delar i läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet Lpo94, som den hette då. I läroplanen står bland annat på vilket sätt undervisningen ska bedrivas. Det står i allmänhet att den ska ske på respektfullt sätt, vara tydlig, anpassas efter elevens behov ochb genomföras så eleven känner lust att lära. Vår uppgift i min grupp var att utifrån detta motivera exakt varför utbildningen inte kunde ske på motsatt sätt. Det vill säga, varför skulle utbildningen inte kunna vara kränkande? Varför måste eleven tycka det är roligt, det har ju inte betydelse för betyget i slutändan? Varför ska läraren anpassa undervisningen när målen redan är tydliga?
Vi tyckte uppgiften var enkel. Självklart kan läraren inte kränka, slå eller tvinga eleverna till saker. Och självklart ska undervisningen ske på ett sådant sätt att eleven trivs i klassrummet och gör sitt bästa. Vi skrev en ganska lång text där vi förklarade hur bra det var med trygga förebilder för eleverna (lärarrollen) och att det är viktigt att eleven har motivation till skolarbetet. Vi fick ihop det riktigt bra och proffsigt, tyckte vi.
Sedan kom vår lärare till vårt bord. Vi skröt lite om vårt fina resonemang och när hon sa "men varför skulle ni inte kränka eleverna?" blev vi alla bestörta, sedan förbannade och själva rätt kränkta. Läraren frågade oss "ja, vad menar ni egentligen?" Vi svarade "Det är ju självklart att det inte är en bra arbetsmiljö för eleverna att bli verbalt utskällda eller slagna i klassrummet!" Läraren tittade lugnt på oss. "Och varför inte? Kan ni motivera detta?" Vi var helt förvirrade. Var hon knäpp eller barnmisshandlare? Fattade hon inte hur sjukt det skulle vara med en lärare som slår eleverna? Vi sa helt förvirrade att "Jamen det vet ju alla, det är ju känt sen länge att det inte är bra att vara taskig mot eleverna!" Läraren tittade på oss igen. "Då får ni motivera det. Vilken forskning säger detta? Vilka är dessa ALLA? Varför skulle det inte vara bra med kränkningar i undervisningen? Ni säger att ni vet, så nu får ni förklara."
Vi fick skriva om uppgiften. Den var mycket, mycket svårare nu. Allt vi presenterat med "det vet man ju" fick vi nu motivera med forskningsunderlag, hänvisningar till studier (vi använde oss mycket av Unicef och Rädda Barnen minns jag) och verkligen känna frustrationen rinna över kanten när vi behövde sitta och förklara varför man inte ska banka skiten ur eleverna i klassrummet. Det kändes helt absurdt, men senare förstod vi varför vi varit så stolta över vår första text. Vi var nämligen ganska dåligt utbildade allihop och riktigt uselt tränade i kritiska resonemang. Vi fortsatte jobba ihop då och då under lärarutbildningen i olika projekt och vi blev vassare och vassare i våra presentationer. Vi kunde inte längre gömma oss bakom "så är det ju, det vet man" utan vi fick specificera allting vi påstod. Väldigt nyttig övning och det vidgar världen.
Idag kan jag inte förstå hur jag kunde tycka att uppgiften var bra i vårt första utkast. Jag kan heller inte förstå att vi tyckte det var svårt att förstå vad läraren menade, men hon såg vad vi behövde. Normalt sett säger man att man ska plocka ner någon på jorden men vi behövde lyfta från jorden och se saken ovanifrån för att förstå.
Det, vänner, är sann utbildning för livet.
Vi tyckte uppgiften var enkel. Självklart kan läraren inte kränka, slå eller tvinga eleverna till saker. Och självklart ska undervisningen ske på ett sådant sätt att eleven trivs i klassrummet och gör sitt bästa. Vi skrev en ganska lång text där vi förklarade hur bra det var med trygga förebilder för eleverna (lärarrollen) och att det är viktigt att eleven har motivation till skolarbetet. Vi fick ihop det riktigt bra och proffsigt, tyckte vi.
Sedan kom vår lärare till vårt bord. Vi skröt lite om vårt fina resonemang och när hon sa "men varför skulle ni inte kränka eleverna?" blev vi alla bestörta, sedan förbannade och själva rätt kränkta. Läraren frågade oss "ja, vad menar ni egentligen?" Vi svarade "Det är ju självklart att det inte är en bra arbetsmiljö för eleverna att bli verbalt utskällda eller slagna i klassrummet!" Läraren tittade lugnt på oss. "Och varför inte? Kan ni motivera detta?" Vi var helt förvirrade. Var hon knäpp eller barnmisshandlare? Fattade hon inte hur sjukt det skulle vara med en lärare som slår eleverna? Vi sa helt förvirrade att "Jamen det vet ju alla, det är ju känt sen länge att det inte är bra att vara taskig mot eleverna!" Läraren tittade på oss igen. "Då får ni motivera det. Vilken forskning säger detta? Vilka är dessa ALLA? Varför skulle det inte vara bra med kränkningar i undervisningen? Ni säger att ni vet, så nu får ni förklara."
Vi fick skriva om uppgiften. Den var mycket, mycket svårare nu. Allt vi presenterat med "det vet man ju" fick vi nu motivera med forskningsunderlag, hänvisningar till studier (vi använde oss mycket av Unicef och Rädda Barnen minns jag) och verkligen känna frustrationen rinna över kanten när vi behövde sitta och förklara varför man inte ska banka skiten ur eleverna i klassrummet. Det kändes helt absurdt, men senare förstod vi varför vi varit så stolta över vår första text. Vi var nämligen ganska dåligt utbildade allihop och riktigt uselt tränade i kritiska resonemang. Vi fortsatte jobba ihop då och då under lärarutbildningen i olika projekt och vi blev vassare och vassare i våra presentationer. Vi kunde inte längre gömma oss bakom "så är det ju, det vet man" utan vi fick specificera allting vi påstod. Väldigt nyttig övning och det vidgar världen.
Idag kan jag inte förstå hur jag kunde tycka att uppgiften var bra i vårt första utkast. Jag kan heller inte förstå att vi tyckte det var svårt att förstå vad läraren menade, men hon såg vad vi behövde. Normalt sett säger man att man ska plocka ner någon på jorden men vi behövde lyfta från jorden och se saken ovanifrån för att förstå.
Det, vänner, är sann utbildning för livet.