liljamedvilja.blogg.se

Det är så mörkt här. Det är inte alla som kan se det, men vi är tillräckligt många ändå. Det har varit väldigt svart senaste tiden. Det är jobbigt, det är kallt, det är meningslöst. Tankarna springer ifrån känslorna och tvärtom när det är ständiga bråk dem emellan. Det är svårt att lösa men lika svårt att förlita sig på att tiden läker. Igår var första dagen på mycket länge som jag kände en liten, liten strimma av ljus. Jag har helt stängt av och hela min kropp går på autopilot för stannar jag upp och känner efter så dör jag.

Men igår hände det. Jag kände en liten aning av förtröstan och hopp om en framtid. Sedan försvann den. Men den var där för en stund. Idag valde jag att lämna mitt skrivbord med alla papper och att göra-listor som aldrig tar slut. Jag gick ut istället. Ut i en fantastisk januarisol. Det fanns fågelkvitter, det var kallt men jag hade overall och halsduk. Solen värmde ansiktet på en bra bänk jag hittade. Kallt om rumpan men det tinade i själen. Folk fick förbi. Många såg glada ut. En kommenterade hur skönt det såg ut. Och det var det. Mörkret kommer alltid tillbaka, men varje andetag jag kan ta däremellan håller mig uppe.

Varje dag ska jag ut. Jag ska upp ur sängen, jag ska ut ur huset, jag ska äta riktig mat. Jag ska inte träffa alla som vill träffa mig. Jag ska inte jobba mer än 100%. (Sa upp studierna.) Jag ska inte ta på mig nya projekt och uppdrag. Det sistnämnda är största utmaningen. Men det måste bli bra igen. Ibland måste man vara sin egen värsta slavdrivare - och därmed bästa vän.