Marinbiologi på västkusten

Det har gått elva år sedan jag var ner till Lysekil och läst marinbiologi på Uppsala universitet. Det var en fruktansvärd tid. Inte på kursen, den var mysig, men i livet i allmänhet. När jag kom hem efter tio dagar på västkusten möttes jag i hallen hemma av min då mycket aggressiva man helt galen av svartsjuka. Det slutade i katastrof och sedan behöver vi inte gå in på detaljer. Det ärrade mig för livet. Fruktansvärd upplevelse. 

När jag var i Lysekil hade jag dock en fin tid. Vi samlade snäckor, stenar, vadade i galonbyxor med stövlar, trålade egna räkor, vandrade i bokskogar och gjorde utflykter med båten Belone till olika öar. Sälar såg vi också (jag såg sämst på grund av att jag var en av de få utan kikare) och vi hade kräftskiva. Vädret var strålande juliväder alla dagarna. Jag och några nyfunna kursare rodde roddbåt till en jättefin vik och gick på grund på vägen, men det löste sig. Mer herregud vilken skillnad det är mellan att ro i lugna Mälaren och ett strömmande Kattegatt! På kvällen var vi ner till stranden och plockade ostron. De knakade och sprätte sand hela natten när havstulpanerna ovanpå torkade. 

Fortfarande så luktar de saltvatten och minnen. Sanden är också från västkusten. Det är ett ställe jag gärna återvänder till.