Förväxla inte magkänsla med fördom!

Jag har funderat en del på det här med magkänsla och tillit. Vi har byggt ett samhälle där vi eftersträvar att vara fördomsfria, öppna och nyfikna på allt som inte är som oss själva. Vi skäms om vi har en fördom oavsett om den stämt eller inte. Vi matas under hela uppväxten och skolgången om att vi ska ta oss an det vi inte känner till med liv och lust. Det är fult att vara avvaktande och reserverad för då är man inte "öppen" som person. Det är ganska orrättvist att kräva detta av oss själva.

Att det är bra värderingar att vara just öppen och fördomsfri råder det förstås inte någon tvekan om. Självklart är det bra. Men varför ser vi på varandra som trångsynta och fördomsfulla bara för att vi inte tycker om något främmande? Framförallt för att vi inte tycker om det automatisk, som om det normala vore att kasta sig in i det okända och älska det? Varför skäms vi över att vi inte känner oss hemma i helt nya sammanhang? Det är ju fullkomligt naturligt! Vi sållar människor hela tiden för det är vår magkänsla som guidar oss mest, inte förnuftet. 

Tänk dig att du som genomsvensk kommer till ett arabiskt bröllop. Det är hundratals gäster. Du känner kanske 4-5 stycken i bästa fall. Maten som serveras har du aldrig ätit förut även om det är gott. Du kan inte en enda låt som alla andra sjunger med i. Du förstår inte språket och kan inte göra spontana infall i andras samtal. Du är inte på något vis utfryst, men du känner dig vilsen och felplacerad men försöker göra det bästa av situationen. Även om alla är trevliga på bröllopet, så känner du dig inte helt bekväm. Vi är så inlärda att vi är fördomsfulla när vi känner så. Vi har en dålig människosyn. Vi ogillar andra kulturer, sägs det. Men är det verkligen så? Eller är det en helt naturlig instinkt att vi avvaktar och kollar läget när vi kommer till ”fel” flock? Vi glömmer att människan är ett djur som söker andra djur av samma sort (i det här fallet med liknande värderingar och kultur.) Det innebär inte att vi alltid måste umgås med de som är lika oss, men det är inte konstigt eller skamfyllt att vi känner oss utanför och det är det jag försöker påtala. 

Tänk dig att du är uppvuxen i ett väldigt vänstervridet kollektiv. Du är lärd att man hjälps åt med allt och integritet är du inte så jättenoga med. Du trivs med det. Du är duktig på mat och att trolla med små medel eftersom du solidariskt är van vid att dela. Kultur, musik och samtal har haft en betydande del i ditt liv och det är självklart för dig att få uttrycka dina åsikter och bli lyssnad på. Sedan tvingas du i vuxen ålder in i utländsk militärtjänst. Du måste ta order som du inte får ifrågasätta. Du har inte frihet att klä dig som du vill. Du anonymiseras och blir kallad för ditt efternamn, det finns inte tid eller tillåtelse för djupa samtal under tiden i tjänst. Självklart kommer du inledningsvis (kanske hela tiden) att vantrivas och känna att du vill fly tillbaka till det du är van vid. Det är så långt ifrån dina personliga värderingar som du bara kan komma. Vi glömmer att du ryckts ur ett sammanhang och plötsligt befinner dig i en kultur som har motsatta värderingar jämfört med vilka du har med dig i bagaget. Ställer du krav på dig själv att anpassas utan svårigheter? Det är omänskligt. Glöm inte att du är människa, och således ett flockdjur.

Tänk dig att du ska gå på ditt första gympass. Du är tjock och otränad och tror det finns fler som du, men när du kommer dit visar det sig att du ska träna med elitgymnaster vars kapacitet du skulle fysiskt dö om du försöka efterhärma. Klart du känner dig fel och bortkommen! Du är i fel miljö, gör ditt bästa men kommer inte undan känslan av att vara pinsam och inte passa in. Återigen: du är ju ett flockdjur som söker likasinnade. 

Vi lever (som väl är) i ett socialistisk samhälle . Det gör att vi i situationer som dessa ses som fördomsfullla, inskränkta och dåligt anpassade. I själva verket ställer vi ganska orimliga krav på oss själva. Vi tjatar om att alla ska få ha rätt att själva välja vad de tycker är roligt, stimulerande och vad man inte gillar. Men ve och fasa om du säger att du inte gillar att umgås med folk som har skilda värderingar från dig själv. Då är du plötsligt en "feg" och "envis" människa. I själva verket är du det där flockdjuret som sitter så djupt rotat inom oss. Och det är sannerligen inget fel eller skamset med det.

Vi har en magkänsla för om vi hör till ett sammanhang eller om vi inte passsar in. Vi gör en bedömning av varje människa vi möter. Ska du swisha en oänd person så väljer du förstås den du spontant upplever som mest pålitlig. Det gör dig inte till en fördomsfull människa – det gör dig till en reflekterande inindivid. Det är stor skillnad. Låt inte magkänslan prioriteras bort till förmån för att ha rätt och moderiktiga värderingar efter vad andra tycker. Ha dina egna och stå för dem.