Jag är alltid mina känslor

Har funderat mycket på ett fenomen jag upplevt hela mitt liv och som jag vet att jag delar med en minoritet andra, men som det ändå är lite svårt att prata om. Har märkt att jag är alltid det jag känner. Om jag har en känsla (vilken som helst; glad, arg, ledsen, sur eller vadsomhelst) så kan jag nästan aldrig dölja det. Känslan har så stark effekt på mig att det är svårt att fokusera på något annat. Tankarna spinner iväg och hur jag än försöker skaka av mig känslan försvinner den inte förrän tiden läkt ut den eller det löst sig på annat sätt. Mina känslor sitter utanpå, jämt! Oavsett om de är positiva eller negativa. Sedan är jag i och för sig emot att definiera känslor i de två kategorierna, jag anser att alla känslor behövs och måste få ta plats. Men ibland är det inte fördelaktigt att de gör det.

Jag kan aldrig dölja någonting. Jag vet inte hur många gånger jag brutit ihop på jobbet på grund av olika saker, det är aldrig struntsaker men oavsett hur allvarligt det som utlöst känslan är kan jag nästan aldrig bita ihop och låta känslan komma ut hemma efter jobbet utan den kräver sin plats omedelbart. Efter att ha ventilerat med en kollega och gråtit ut känns det bättre och jag kan återgå till att koncentrera mig på det jag höll på med. Jag har alltid tyckt att det är jobbigt att jag är så reaktiv på allt som sker. Jag vet att jag är högkänslig och att det faller sig naturligt för mig och självklart är jag glad för att jag vågar visa alla känslor, tala om allt och står i nära kontakt med mig själv men ibland önskar jag att jag kunde styra över det mer. Det är en balansgång där jag lätt får övervikt på dramatikdelen. Det leder till att jag känner mycket skam ibland och blir arg på mig själv för att jag är så känslig när ingen annan är det, arg på att jag får min tillvaro förstörd av mig själv och ingen annan. 

 

Det gör mig väldigt ledsen att jag kan komma att uppfattas fel när jag låter känslorna styra. Jag är en känslomänniska och jag reflekterar över allt jag ser och hör, men ibland kan folk tro att jag är hönsig, överkänslig och dramatisk. De förstår sällan att jag inte försöker framstå som upprörd, utan att jag faktiskt känner smärtan på riktigt. Jag lider när jag är ledsen även om jag accepterar sorgen. Jag blir hatisk inombords när jag är heligt förbannad. Jag njuter av livet när jag är positivt överraskad. Jag tycker det är väldigt jobbigt att ångra ett gråtutbrott, ett bråk eller vad det nu kan vara. (Nu låter det som om jag hamnar i konflikter jämt men så är det inte, haha). Men när jag gör det har det i princip alltid sitt ursprung ur en känsla som är mer eller mindre rimlig. Därav att jag funderat så mycket på det här med att vissa av oss är sina känslor mer än andra. 

Har en bekant i min närhet som är min raka motsats. Inte personlighetsmässigt, där är vi ganska lika, utan när det gäller att hantera sina känslor. Det kan gå komplett åt helvete för honom privat. Nu senast när han och hans partner separerade. Såklart att han var ledsen - det sa han ju när jag frågade hur han mådde. Men han sa inte av sig självt att han mådde dåligt. Han gick till jobbet varje dag och jobbade som vanligt. Lite tystare och något mer nere än vanligt kanske, men en mycket liten skillnad och känner man honom inte hade man nog inte anat något alls. Han grät inte synligt på arbetstid, inte osynligt heller vad jag vet. Han var ledsen, men accepterade uppbrottet och mår bättre idag. Han härdar ut, går in i sig själv och läker inifrån i det tysta utan att det märks så mycket utåt. Ändå är han förmodligen lika ledsen som jag var i samma situation. 

Så hur hade jag agerat då? Ja, för det första hade jag haft svårt att ens komma iväg till jobbet på grund av att jag var så söndergråten och ledsen. När jag väl kom dit hade jag brutit ihop hos valfri snäll kollega som tröstat. Sedan hade jag försökt äta lunch men knappt fått ner någon. Gråtit lite till på toaletten. Gått en promenad. Kanske lyckats skingra tankarna en kvart eller så innan de slog mig med full kraft igen. Jag hade pratat, pratat, pratat. Skrivit, skrivit, skrivit. Inte kunnat sova på kvällen när jag kom hem. Ställt in och avbokat alla mina privata planer för att jag tyckt synd om mig själv och inte orkat. Jag hade tvivlat på mig själv och på om jag någonsin skulle bli glad igen. Utåt sett hade alla, även okända, kunnat läsa mig som en öppen bok. Bekanten ovan hade ingen anat någonting alls om. Ändå har vi båda ett rikt utvecklat känsloliv och mycket god självkännedom, det har vi konstaterat sedan länge. Det är bara behoven som uttrycks annorlunda. 



Hur man hanterar sina känslor är allså inte helt logiskt eller samma förfarande för alla. Som jag redan beskrivit så skäms jag över min egen sårbarhet ibland, men samtidigt har det varit min största tillgång. Jag har en osviklig förmåga att se igenom människors avsikter och jag blir sällan lurad eftersom jag är vaksam på folks beteenden. Jag har också manipulerats mycket i mitt liv vilket gör att den bullshiten aldrig fungerar på mig numera. Ändå känner jag fortfarande känslorna av gamla minnen. Det är fint att vara känslig, empatisk, reflekterande. Men det är också besvärligt.

 

Ändå vill jag innerst inne inte vara något annat än känslosam.
Delicacy is a forgotten art.