Ett destruktivt omdöme
Jag har jobbat inom utbildningsväsendet länge och det är en trevlig värld, för det mesta. I flera tjänster har det ingått att bedöma, skriva och hantera enskilda elevomdömen där elevens kunskaper ska förtydligas och vilka kunskapsmål som återstår. Vid ett tillfälle för länge sedan fick jag ett omdöme på mitt bord som gjorde mig så bedrövad, irriterad och framförallt ledsen. Kanske för att jag ur ett föräldraperspektiv vet hur det känns att ha ett barn med behov av särskilt stöd. Jag vet också hur det känns att själv behöva särskilt stöd i vissa ämnen och framförallt vet jag hur en lärare inte bör skriva sina omdömen om eleven för att inte göra mer skada än nytta. Följande omdöme är djupt subjektivt och innehåller absolut ingenting som kan hjälpa eleven vidare. Det är ett tal för skam, skuld och frånsägande av ansvar. Jag kallar eleven Lisa, vilket förstås inte är det riktiga namnet.
"Lisa får väldigt lite gjort på flera lektioner. Hon drömmer sig lätt bort. Hon anstränger sig inte utan gör bara minsta möjliga och verkar inte intresserad av att göra mer. Själv säger hon bara att hon har svårt att koncentrera sig men kan inte ange vad som gör att det är svårt för henne. Far misstänker NPF då syster har det. Lisa har diagnos generell språkstörning. Skolan förstår inte varför hon har svårt att koncentrera sig. Det är en liten grupp och knäpptyst på lektionerna. Det finns inget som stör hennes koncentration. Hon jobbar på men det går för långsamt. Hon har ingen drift för någonting överhuvudtaget, kan sitta tyst och inte förstå vad som ska göras. Gällande idrott är Lisa kraftigt överviktig och har därför inte möjlighet att nå godkänt."
Detta är rentav bedrövlig läsning.
"Lisa får väldigt lite gjort på flera lektioner. Hon drömmer sig lätt bort. Hon anstränger sig inte utan gör bara minsta möjliga och verkar inte intresserad av att göra mer. Själv säger hon bara att hon har svårt att koncentrera sig men kan inte ange vad som gör att det är svårt för henne. Far misstänker NPF då syster har det. Lisa har diagnos generell språkstörning. Skolan förstår inte varför hon har svårt att koncentrera sig. Det är en liten grupp och knäpptyst på lektionerna. Det finns inget som stör hennes koncentration. Hon jobbar på men det går för långsamt. Hon har ingen drift för någonting överhuvudtaget, kan sitta tyst och inte förstå vad som ska göras. Gällande idrott är Lisa kraftigt överviktig och har därför inte möjlighet att nå godkänt."
Detta är rentav bedrövlig läsning.
För det första; vem avgör hur mycket eleven anstränger sig, i synnerhet när man har en diagnos? Vem kan påstå att hon inte försöker? Hur vet man det? Eleven kanske ger sitt yttersta konstant och ändå inte når upp till lägstanivån.
För det andra: att eleven inte kan ange vad som är svårt är mer normalt än motsatsen. Både diagnos och ålder påverkar förmågan att se sig själv och sina svårigheter utifrån. Läraren skriver att det är knäpptyst, vilket ofta är mycket svårt att hantera för folk med exempelvis ADHD. I samma veva slår läraren fast att det inte finns något som stör henne. För det har läraren bestämt. Eleven blir alltså bedömd att vara både lättstörd och att det ändå inte finns något som stör henne. Det är logiskt omöjligt. Antingen finns störningsmoment eller också finns det inte det. Om eleven blir störd finns det störningsmoment, punkt slut. Att läraren själv inte blir störd har inget med saken att göra.
För det tredje; läraren skriver uttryckligen att eleven inte förstår vad som ska göras. Ändå har omdömet till största del undertonen att eleven är lat och ovillig. Och om eleven inte förstår vad som ska göras, är det elevens ansvar? Nej. Det är lärarens. Och misstänker man en språkstörning finns en ännu bättre förklaring till varför eleven eventuellt inte förstår.
För det fjärde; hur elevens eventuella övervikt påverkar hennes risk att inte nå godkänt i idrott är ett mysterium. Då du kan få godkänt i idrott om du så sitter i rullstol så finns ingen förklaring till varför elevens vikt överhuvudtaget blandas in i omdömet (annat än att det ger eleven skamkänslor och det är förmodligen det läraren är ute efter). All undervisning kan anpassas. Allt handlar bara om resurser, som ju oftast inte finns. Ändå har vi en skollag som slår fast att det ska anpassas skyndsamt vid behov.
För det femte; även om vi leker att det var sant att man inte kan få godkänt i idrott om man är tjock så är det fortfarande inte elevens problem. Det är skolans ansvar att då ta fram alternativa examinationsformer. Detta gäller dessutom ett omdöme i grundskolan då eleven enligt lag har skolplikt, det vill säga eleven kan inte ge upp och välja att inte delta utan att det straffar systemet.
Ett omdöme ska vara en ärlig bedömning av vad eleven klarat eller inte klarat av. Det är inte en spådom om framtida kunskaper utan det är en reell bedömning av hur kunskaperna ser ut.
Vi vet inte om Lisa kommer spara sitt omdöme bland sina gamla skolpapper. Vi vet inte om hon kommer läsa det om och om igen. Även om omdömet hamnar i papperskorgen har orden redan sagts och skrivits. Vi bör fästa stor vikt vid hur vi säger saker. Ord är odödliga på gott och ont.
För det andra: att eleven inte kan ange vad som är svårt är mer normalt än motsatsen. Både diagnos och ålder påverkar förmågan att se sig själv och sina svårigheter utifrån. Läraren skriver att det är knäpptyst, vilket ofta är mycket svårt att hantera för folk med exempelvis ADHD. I samma veva slår läraren fast att det inte finns något som stör henne. För det har läraren bestämt. Eleven blir alltså bedömd att vara både lättstörd och att det ändå inte finns något som stör henne. Det är logiskt omöjligt. Antingen finns störningsmoment eller också finns det inte det. Om eleven blir störd finns det störningsmoment, punkt slut. Att läraren själv inte blir störd har inget med saken att göra.
För det tredje; läraren skriver uttryckligen att eleven inte förstår vad som ska göras. Ändå har omdömet till största del undertonen att eleven är lat och ovillig. Och om eleven inte förstår vad som ska göras, är det elevens ansvar? Nej. Det är lärarens. Och misstänker man en språkstörning finns en ännu bättre förklaring till varför eleven eventuellt inte förstår.
För det fjärde; hur elevens eventuella övervikt påverkar hennes risk att inte nå godkänt i idrott är ett mysterium. Då du kan få godkänt i idrott om du så sitter i rullstol så finns ingen förklaring till varför elevens vikt överhuvudtaget blandas in i omdömet (annat än att det ger eleven skamkänslor och det är förmodligen det läraren är ute efter). All undervisning kan anpassas. Allt handlar bara om resurser, som ju oftast inte finns. Ändå har vi en skollag som slår fast att det ska anpassas skyndsamt vid behov.
För det femte; även om vi leker att det var sant att man inte kan få godkänt i idrott om man är tjock så är det fortfarande inte elevens problem. Det är skolans ansvar att då ta fram alternativa examinationsformer. Detta gäller dessutom ett omdöme i grundskolan då eleven enligt lag har skolplikt, det vill säga eleven kan inte ge upp och välja att inte delta utan att det straffar systemet.
Ett omdöme ska vara en ärlig bedömning av vad eleven klarat eller inte klarat av. Det är inte en spådom om framtida kunskaper utan det är en reell bedömning av hur kunskaperna ser ut.
Vi vet inte om Lisa kommer spara sitt omdöme bland sina gamla skolpapper. Vi vet inte om hon kommer läsa det om och om igen. Även om omdömet hamnar i papperskorgen har orden redan sagts och skrivits. Vi bör fästa stor vikt vid hur vi säger saker. Ord är odödliga på gott och ont.